Jag är yr och svimfärdig, är det farligt?

Yrsel under VLCD är vanligt och nästan alltid ofarligt i sig. Men det finns ett undantag som är viktigt att känna till: om du tar blodtrycksmedicin kan kombinationen bli riktigt besvärlig och kräva medicinsk justering. Den här sidan förklarar mekanismen bakom yrseln, vad du ska göra och när du faktiskt bör kontakta vården.

Varför sjunker blodtrycket på VLCD?

Yrsel vid VLCD beror nästan alltid på ortostatisk hypotension. Det är ett tillstånd där blodtrycket sjunker tillfälligt när du reser dig upp, och hjärnan får ett kortvarigt underskott av blodflöde. Resultatet är svartnar för ögonen, en känsla av att vara nära svimning, ibland lite illamående.

Det händer av flera anledningar på en gång. Ketos ökar njurarnas natriumutsöndring, vilket minskar blodvolymen. Kroppen förlorar vatten snabbt, framför allt under de första dagarna. Det finns helt enkelt mindre blod i omlopp, och cirkulationssystemet hinner inte alltid kompensera tillräckligt snabbt när du byter position.

Därutöver sjunker blodsockret tidigt i en VLCD-kur. Lågt blodsocker förstärker känslan av yrsel och svaghet, även om mekanismen är lite annorlunda än blodtrycksfallets.

Det farliga undantaget: blodtrycksmedicin

Blodtryckssänkande läkemedel, oavsett om det är ACE-hämmare, betablockerare, kalciumantagonister eller diuretika, är doserade för att fungera vid ett visst normalt kalori- och vätskeintag. När VLCD ytterligare sänker blodtrycket och blodvolymen kan medicinen bli kraftigare än avsett.

Resultatet kan vara svimning, inte bara svimningskänsla. Det innebär fallrisk och i sällsynta fall skallskador.

Om du tar blodtrycksmedicin och planerar VLCD, diskutera det med din läkare innan du börjar. Det är inte en rekommendation utan ett krav. Läkaren kan behöva sänka dosen under VLCD-perioden. Detsamma gäller om du tar vätskedrivande läkemedel (diuretika) av andra skäl. Mer om läkemedelsinteraktioner hittar du på sidan om VLCD och läkemedel.

Vad du kan göra dagligen

Res dig alltid långsamt. Det låter banalt men fungerar. Stå inte upp direkt från soffan eller sängen, ta ett par sekunder på dig i sittande position först. Håll i något fast om du vet att du brukar bli yr.

Öka saltintaget något under de första dagarna. En nypa salt i ett glas vatten, en kopp buljong morgon och kväll, hjälper kroppen att hålla kvar mer vätska och stabilisera blodtrycket. Natrium spelar en direkt roll i blodvolymregleringen [1].

Drick tillräckligt, minst 2 till 2,5 liter per dag. Dehydrering förvärrar yrseln påtagligt. Om du rör dig lite och svettas kan du behöva mer.

Undvik att ta långa varma duschar eller bad under de första dagarna av VLCD. Värme vidgar blodkärlen ytterligare och ökar risken för blodtrycksfall.

Yrseln brukar minska inom en vecka

För de allra flesta är ortostatisk hypotension ett problem under de första fem till tio dagarna. Kroppen anpassar sig gradvis till det lägre kaloriintaget, blodvolymen stabiliseras på sin nya nivå och cirkulationssystemet lär sig att kompensera snabbare. Många rapporterar att yrseln är i princip borta vid slutet av vecka två.

Under inkörningsperioden är det klokt att undvika aktiviteter som kräver snabb positionsförändring eller god balans. Det handlar inte om att vara feg, utan om att minska onödig fallrisk under en period då kroppen är under anpassning.

När ska du söka vård?

Kontakta 1177 om yrseln är kraftig och inte förbättras efter dag tre till fem, om du faktiskt svimmar, om du tar blodtrycksmedicin och inte hunnit stämma av med läkare, eller om yrseln kombineras med hjärtklappning, oregelbunden puls eller bröstsmärta. Ring 112 vid medvetslöshet.

Du hittar mer om hela inkörningsperioden och vad du kan förvänta dig dag för dag på sidan om hur länge inkörningsperioden varar.

Källor

1. Faktabank VLCD.se: Elektrolytomsättning under VLCD. Natrium 2–3 g/dag rekommenderas. Ketos ökar natriumutsöndringen via njurarna.
2. NICE. (2014). ”Obesity: identification, assessment and management.” Clinical guideline CG189. NICE →
3. Tsai AG, Wadden TA. (2006). ”The evolution of very-low-calorie diets: an update and meta-analysis.” Obesity, 14(8):1283–93. PubMed →