Kan VLCD utlösa en ätstörning?

Det är en viktig fråga och en som förtjänar ett ärligt svar. Inte ett lugnande svar, och inte ett onödigt skrämmande svar, utan ett faktabaserat svar. VLCD är ett av de mest restriktiva kostupplägg som finns, och restriktivt ätande har ett dokumenterat samband med ätstörningsutveckling hos predisponerade individer. Det sambandet behöver man förstå innan man startar.

Vad forskningen visar om restriktivt ätande och ätstörningar

Klinisk forskning är tydlig på en punkt: restriktivt ätande är en av de starkaste riskfaktorerna för att ätstörningsbeteenden uppstår eller förvärras hos mottagliga individer [1]. Mekanismen är välbeskriven. Hård restriktion skapar en kognitiv klyvning mellan ”tillåtet” och ”förbjudet”. När den klyvningen etableras stärks fixeringen vid mat och kropp, och rädslan för att tappa kontroll ökar.

VLCD:s strikta struktur kan för en del individer upplevas som befriande på ett sätt som bör vara ett varningstecken snarare än ett tecken på att allt går bra. Känslan av att äntligen ha kontroll, att systemet håller hunger och mat i schack, kan bli ett självändamål som inte handlar om hälsa.

Hetsätning och VLCD hänger ihop på ett sätt som många inte känner till. Perioder av extrem restriktion följs statistiskt av perioder av hetsätning, ett mönster som kallas restrict-binge cycle. Det är inte ett personlighetsdrag hos den som drabbas. Det är en fysiologisk och psykologisk respons på svält [2].

Aktiv ätstörning: absolut kontraindikation

Det finns inga gråzoner här. En person med aktiv ätstörning, oavsett om det handlar om anorexia nervosa, bulimia nervosa, hetsätningsstörning (BED) eller ARFID, ska inte genomföra VLCD. Det är inte en rekommendation, det är ett medicinskt faktum.

VLCD förstärker aktivt de beteendemönster och kognitiva mönster som ätstörningar bygger på. Att kalorireducera kraftigt vid anorexia är direkt livsfarligt. Att lägga en stark restriktionsfas på ett befintligt hetsätningsbeteende eskalerar nästan alltid hetsätningen. VLCD är inte behandling för ätstörning och kan inte användas parallellt med ett aktivt ätstörningsförlopp.

Om du är osäker på om du har ett problematiskt förhållande till mat och kropp är det rätt att prata med en läkare eller psykolog innan du startar VLCD, inte efteråt.

Tidigare ätstörning: ökad försiktighet, inte automatiskt stopp

Att ha haft en ätstörning tidigare, och vara i stabil remission, är inte samma sak som att ha en aktiv ätstörning. Det är en annan situation, men den kräver extra omsorg.

Klinisk praxis varierar. Vissa behandlare är restriktiva och avråder från VLCD även vid ätstörning i remission, eftersom risken för återfall är reell. Andra bedömer utifrån individens specifika historia, hur länge remissionen varat, typ av ätstörning och om professionellt stöd finns tillgängligt under kuren.

Den viktiga slutsatsen är att beslutet inte ska tas ensamt. Diskutera din historia med din läkare eller psykolog och låt dem vara delaktiga i bedömningen. Mer om psykisk hälsa och VLCD finns på sidan VLCD och psykisk hälsa.

Varningssignaler under pågående VLCD

Även utan ätstörningshistorik kan VLCD skapa problematiska mönster. Följande är signaler att ta på allvar:

• Ångesten kring att äta något utanför planen är oproportionerligt stor jämfört med den praktiska konsekvensen
• Kontroll av kaloriintag och vikt tar upp mer och mer mental kapacitet för varje vecka
• Självkänslan är direkt kopplad till om du har följt planen exakt eller inte
• En avvikelse leder till hetsätning snarare än att du fortsätter normalt dagen efter
• Du döljer ditt matbeteende för omgivningen

Dessa signaler förtjänar ett samtal med en legitimerad psykolog eller dietist. Det är inte ett misslyckande att behöva stöd. Det är ett tecken på att du tar din hälsa på allvar.

En sista sak

VLCD är ett kliniskt verktyg som fungerar för många. Det är inte ett verktyg för alla. Att läsa den här sidan och ta frågorna på allvar, det är precis rätt sätt att förhålla sig till ett beslut som påverkar din kropp och ditt psykiska välmående på djupet.

Källor

1. Polivy J, Herman CP. (1985). ”Dieting and binging: a causal analysis.” American Psychologist, 40(2):193–201. DOI: 10.1037/0003-066X.40.2.193. Klassisk studie om restriktivt ätande som riskfaktor för hetsätning.
2. Lowe MR et al. (2013). ”Dieting and restrained eating as prospective predictors of weight gain.” Frontiers in Psychology, 4:577. DOI: 10.3389/fpsyg.2013.00577